Den öde ön

Viggos novell: Den öde ön

Mitt skepp var lastat med vapen, pinnar, snören, bomber och spadar. Jag hade också packat ett tält och tändstickor i lasten. Jag hade en gammal skattkarta som jag hade fått av min gamla snälla granne. Grannen hade berättat för mig att på en öde ö så kunde jag hitta en stor skatt och bli rik på kuppen. Det var därför som jag utrustat mitt skepp. 


Jag hade ringt runt till några kompisar och frågat dem om de ville följa med på skattjakten. Oskar var den ende som ville följa med mig. 


Mitt skepp var rätt stort, färgen var beck-svart, det vill säga svart som natten, seglen gick i grönt och blått. Skeppet låg förankrat i Skanörs hamn alldeles invid den stora badhytten dit flera sommargäster brukade åka för att festa.


Det var blåsigt väder dagen då jag skulle bege mig av på skattjakt. 


Oskar sa till mig: 

– Viggo, ska vi verkligen ge oss ut i detta ovädret?

– Ja, det är lugnt, svarade jag. Båten är stor och ligger fint i vattnet trots vind, regn och rusk.


Vi startade motorerna och styrde ut på öppet hav. När vi seglat i ungefär en timme fick vi syn på ett större skepp akteröver. Jag skrek till Oskar:

– Hala seglen, vi har pirater akterut, ta fram våra vapen!

– Plötsligt hörde vi ett kanonskott brisera, som tur var slog bomben ner i vattnet och inte i vår köl. Jag laddade ett kanonskott och sköt mot piraternas skepp. Kaabooom!!!

– Jag hade lyckats att skjuta mitt i prick! Piratskeppet gick i sank.


Oskar skrek:

– Viggo, vilken superträff!


Vi sprang runt skeppet och skrek av glädje: Jippii!! 

– Oskar, vänta nu. Vi har ju skatten kvar att hämta på vår ö, sa jag. Vi har inte tid att stå här och skrika oss hesa. Vi måste genast ta oss till ön.

– Okej, sa Oskar. Men vi måste också kolla i piratskeppet om de har något av värde till oss. 


Vi sprang ner i kabyssen och Oskar hoppade ner under luckan i golvet. Oskar kom tillbaka med en stor kista som han släpade uppför den branta stegen. 


Vi öppnade kistan och såg till vår stora förvåning och glädje att kistan var fylld med mynt, guld och diamanter som gnistrade mot oss.

– Viggo, vi är rika, sa Oskar. 

– Vilken tur att du gick ner och kollade, sa jag. Men låt oss nu ta oss tillbaka till vårt eget skepp.


Vi styrde in mot ön som vi hade märkt ut på vår skattkarta. Ön låg ganska nära, bara några distansminuter bort. Vi kände att vi snart hade skatten inom räckhåll. Vi förtöjde skeppet och gick i land.

En teckning av en ö med några träd, berg och en sjö på.
Så här såg ön ut enligt kartskissen som jag hade fått av min granne.

Vi kravlade oss igenom sumpmarken och förbi en liten sjö. Sedan var det dags att bege oss uppför ett högt berg. Oskar hade rivit sig på en taggbuske och blödde så att blodet sprutade ut från hans högra knä. Jag tog en sorts mossa från en buske och ett snöre från min ficka och virade detta runt Oskars knä.


Nästa morgon gick jag ner till stranden. Jag fick syn på något som blänkte vid strandkanten. Jag gick fram och såg en tom glasflaska. Jag fick genast en idé: ”Varför inte skriva ett nödrop?!” 


Jag letade upp ett stort blad och vässade en pinne mot en vass sten. Pinnen fick bli min penna. När pinnen var vässad skrev jag följande meddelande: “Mayday, mayday. Oskar och jag (Viggo) är fast på en öde ö! Flyg hit så snabbt ni kan. Oskar är skadad och vi är hungriga.” 


Jag rev sedan bort själva skattstället, vek ihop resten av kartan och stoppade ner den i flaskan tillsammans med bladet. Jag satte dit korken extra hårt så att inte flaskan skulle ta in vatten. Sedan tog jag ett bastant grepp om flaskan och kastade det längsta jag kunde så att flaskan kom ut en bit från stranden. Jag såg hur den guppade iväg ut mot öppet hav

– Lycka till, skrek jag.

Dagarna går, Oskar och jag försöker leva så gott vi kan på ön. Vi letar efter skatten varje dag, men ännu har vi ej kunnat lista ut var den befinner sig. Både Oskar och jag längtar hem. Det jag längtar mest efter är 1. Hamburgare, 2. Familjen och mina vänner, 3. Spela på datorn och fotbollen. Hamburgaren är på plats nummer ett för att jag är vrålhungrig! 


Tolv år senare… Vår hemlängtan är fortfarande aktuell trots att tiden runnit iväg. Jag har döpt min ö till Bibb och Oskar. Jag har fiskat upp en piratskjorta ur vågorna och gjort en flagga över mitt ö-rike.


En morgon när vi vaknar upptäcker vi att en gigantisk storm härjat och vågorna har slagit in mot ön i ett öronbedövande oväsen under hela natten och sanden har lagt sig som ett stort sandrev runt ön. 


Vi upptäcker att upp ur sanden sticker ett handtag upp i en silverfärg, vi går dit och drar i handtaget. En lucka öppnas och två meter ner i marken ser vi en gammal brunaktig resväska avteckna sig. Oskar, som är vig som en apa, klättrar ner och drar upp resväskan. Vi öppnar låsen och slår upp locket – skatten! Äntligen! Vårt letande har gett resultat. 


Vi drar resväskan med oss bort till vårt läger. Hela kvällen sitter Oskar och jag och beundrar våra skatter. När nattens mörker faller lägger vi oss ner för att sova. Plötsligt hörs ett mullrande ljud, både Oskar och jag reser oss upp och springer ner till stranden. Vi hör hur ett plan landar med ett plask och hur några gummiflottar sjösätts. Oskar och jag vrålar och viftar med armarna. 

– Hjälp oss, här är vi!

– Viggo, är det verkligen du? frågar en röst som jag känner igen som min morfars röst.

– Är det du, morfar?

– Ja, Viggo, mitt älskade barnbarn. Äntligen har vi hittat ER! Vi fick en flaskpost och gav oss genast iväg ut på denna resa. 


Morfar tog ombord mig först på planet, sedan var det Oskars tur och sist men inte minst alla våra skatter.

– Nu åker vi hem och då ska vi ha en stor fest! sa morfar.



På kajen stod alla våra vänner, våra familjer och en del nyfikna också för att välkomna oss hem till Sverige igen.


Sedan festade vi loss natten lång! Äventyret är slut för denna gång! 


Novellen är skriven av Viggo Zeba